KayStar

Asså va säger man?

Hade allt vart normalt hade jag frågat dig om du vill komma ner en sväng te Gdansk i några dagar, hade allt vart normalt hade jag t.o.m. kunnat stanna här för din skull. Ja ojoj va SKRÄMMANDE va? Men inget är normalt det är just det som är grejen. Du vill inte lära känna mig, du vill inte ge mig din tid. Du säger att vi känner varandra, jaså gör vi? Nämn en endaste gång vi har träffats när båda har vart nyktra eller träffats som två vanliga människor typ eh, ja låt mig dra den här galna iden, på DAGTID. Varför existerar jag bara för dig när du ser mig på krogen? Du säger att vi ska dra ett streck över det som va men ändå fortsätter du göra samma sak om och om igen. Du "tycker om mig" men du vill inte ha mig i ditt liv? Du vill hela tiden ha nya chanser men du ger det (oss) aldrig en chans själv. Du kommer alltid så jävla nära och sen är du borta igen. Hur går allt det här ihop? Snälla förklara! Nej ett "jag vet inte" duger inte längre.