KayStar

Stackars min mormor som fick bevittna ett av mina sammanbrott idag. Jag är så trött på den här tomma känslan jag bär på. Älskar att vara i Gdansk men för första gången i hela mitt liv satt jag dagen innan i min lägenhet o försökte packa samtidigt som varje fiber i mig skrek JAG VILL INTE ÅKA! Varför? Fattar inte. Nu är jag här o jag känner mig bara tom, hjärtat kände glädje när jag åkte genom stan igår för, men tomheten tog snabbt över. Jag vill åka hem sa jag till mormor idag, första gången jag kallat tälje för hem när jag är här tror jag..Tårarna bara rann. Mitt liv känns meningslöst, jag vill inte stanna men jag vill inte åka heller eller jo...fast nej.. Inget funkar, jag funkar inte alls. Jag kan ligga o stirra in i väggen i timmar, jag orkar inget, jag vill inget. Allt känns jobbigt, svårt, omöjligt, ouppnåligt. Jag är känslomässigt o psykiskt utmattad. Jag super när jag borde plugga o super jag inte sitter jag ändå o stirrar på den tomma sidan på datorskärmen som vägrar bli skriven. BLOCK. Jag är otrevlig, arg, bitter, otålig o allmänt omöjlig. Om jag fortsätter såhär kommer jag inte komma upp ur det här hålet jag grävt mig utan jag kommer bli levande begravd, men jag vet inte hur jag ska stoppa det. Tiden går för snabbt jag hinner inte med, usch fyfan jag är så jävla less.